Så är jag på samma sätt som förra året. På väg till Parga. För att återförenas med min pojkvän (en annan pojkvän denna gång).
Och jag är lika gnällig, lika ledsen, lika nervös.
Jag har nämligen förlorat en vän i Parga, hon har försvunnit och i och med det så känner jag mig ensam.
Jag inser även att jag måste ändra inställning till vårt förhållande. Mitt förhållande med George alltså.
Distans gjorde mig gott.
Jag har klivit ur det hela lite grann.
Jag måste inse att vi är inte gifta och kommer förmodligen aldrig bli det heller.
Vi kommer inte vara tillsammans förevigt, jag kommer inte bo i Parga förevigt.
Prestige är inte mitt ansvar.
Han är inte mitt ansvar.
Vi är tillsammans och jag ska försöka ha kul så länge jag kan.
Försöka njuta av det hela.
Det är ingen ide att gå runt och oroa sig för framtiden eller om han kommer sluta vara kär i mig en dag för det är inget som går att kontrollera.
Och det gör inget om det händer.
Mitt liv tar inte slut för det?!
Mitt liv tog inte slut när vasilis gjorde slut, även om det kändes som om jag skulle dö så gjorde jag inte det.
Och jag har kommit över George förut, kommer göra det igen om jag måste.
Så jag ska åka tillbaka till Parga och ha roligt.
Och om det inte är roligt...
Då tänker jag åka därifrån.
Jag är för ung för att inte vara lycklig.