Jag är inte full.

Nej.

Om jag varit full hade jag haft roligare.

Men min pojkvän har e grej att han vill jätte gärna att jag ska stanna i hans bar och "stötta" honom hela natten men han gillar inte att jag är full. Det är svårt för mig att gå ihop.

Jag stog där mitt i all grekhet och insåg varför jag inte trivs full ut här jämt.

Jag har ingen plats.

Ikväll till exempel.

Jag hade inga vänner.

Jag trivs skitbra med mina "prestige vänner", d.v.s. Georges vänner och de är underbara mot mig.

Men faktum kvarstår.

Jag är inte grek.

Har aldrig varit och kommer aldrig bli fullt ut.

Och det är synd.

Just ikväll så var det tråkigt att inte vara grek.

Och vara den absolut enda på hela baren (förutom de två servitriserna) som var det.

Vad jag vet är, att det kommer bli bättre när jag börjar jobba på baren, då har jag iaf min plats.

Då har jag ett jobb att sköta.

Nu är ja någonstans i mitten.

Jag hör inte hemma någonstans.

Inte i någon grupp, inte i någons sällskap.

Och samtidigt i all röra, i all fylla, all cigarett rök och all extremt hög musik så saknade jag G.

Han står 5 meter ifrån mig, men jag saknade honom.

Jag saknade hans uppmärksamhet.

Jag saknade att ha honom vid min sida.

Jag saknade att höra ihop med honom.

Så som alla andra hör ihop med alla andra.