"WHAT IF YOU'RE MAKING ME ALL THAT I WAS MEANT TO BE

Jag har himla problem med att säga farväl till Parga.

Billy var idag borta och jag skulle precis börja desperat ringa mina andra vänner för att träffa mig så jag inte behövde vara själv men nej. Jag bestämde mig för att röra på mig, på mina ben och fötter utan att någon håller mig i handen.

Jag promenerade samma väg som jag promenerat i 173 dagar. Jag minns fortfarande första gången.

Jag försökte känna dofterna.

Jag försökte uppskatta allt vackert. Men just då var jag bara rädd och förvirrad, kanske för att jag visste vad som skulle hända.

Jag minns fortfarande första gången jag vaknade till liv. Det var just på denna vägen.

Och jag kände samma dofter som jag velat tycka om och rätt var det var så föll bitarna på plats och jag var lycklig för att vara där jag var.

Jag var hemma.

När jag kom till Parga hade jag ingen. Bara mig själv.

Jag hittade så många underbara människor här och jag älskar alla så oändligt mycket.

Jag älskar Parga och allt Parga har gjort med mig så mycket.

"Jag hoppas att du har växt upp" sa någon till mig.

Och det har jag. Jag gjorde det på mitt sätt, min väg och med mitt folk.

Men jag vet vad som är viktigt, det har jag alltid gjort.

Jag har alltid vetat vem jag är och har alltid stått för det.

Jag har förändrats.

Jag har sett mig själv förändras.

Och jag tycker om den jag har blivit.

Jag har en mening med detta inlägg.

Jag vill inte lämna Parga.

Jag kommer göra det.

Jag måste göra det.

Men jag vill inte.

Men jag kommer komma tillbaka.

Det lovar jag."

Gud vad mycket som har hänt sen dess.

Ett helt år har gått.

Folk har försvunnit, kommit tillbaka.

Jag minns känslan jag hade.

Väldigt väl.

Vad annorlunda allt är.

Men Parga har, och kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta.