Ansikte mot ansikte med någon jag hatat. Och älskat.

Som ett spöke.

Det var precis så jag kände.

När jag fick syn på dig så var det som om jag sett ett spöke, någon som var död.

För, ja, länge har du varit död för mig.

Jag skulle velat sagt så mycket.

Frågat hur du mår, vad du gör, vad har hänt med dig? Vem ändrade dig? Var det mitt fel?

Jag ville förklara, jag ville vara en vän.

Men det kändes bra hur det hände.

Det kändes bra att le och nicka artigt mot dig som om vi aldrig känt varandra men ändå känner varandra.

Som att vi förlåtit varandra för allt skit vi fått genomlida på grund av varandra.

För alla erfarenheter vi gett varandra, bra och dåliga.

För faktum är att på vilket sätt jag än älskade dig, om det var kärlek, förälskelse eller bara behovet av att vara med dig, att få bekräftelsen att jag kunde ändra än människa, oavsett på vilket sätt så fanns det där.

Och jag vet ju att vi har något även om vi aldrig hade någonting alls.

Jag har i alla fall förlåtit dig.

Jag är redo att säga förlåt, förlåt för att jag inte stod ut längre.

Förlåt för att du alltid gör mig så jävla nervös.

Förlåt för allt jag sa och för allt dumt jag gjorde.

Krash. Bom.

Krossat glas.

Krossade hjärtan.

Men det är förlåtet nu.

Jag har förlåtit.

Men inte glömt.