Where I belong

Jag hade en sjukt bra kväll igår med en av mina bästa vänner, vi kan verkligen prata.

Och vi pratade och var sjukt ärliga vilket alltid är roligt... Haha saker kommer fram som man gått och irriterat sig på och så bara... kommer det fram. Och det är roligt. Och konstigt varför man inte bara säger saker direkt.

Jag är rätt bra på att göra det, har alltid varit det. Och är rätt bra på det fortfarande vill jag tro.

Idag är jag iaf så sjukt bakis och har inte rört mig ur sängen förrän nu.

Jag funderar mycket.

Och vi pratade mycket om detta igår, jag och min vän.

Ingen tror på mig och George. Som par menar jag.

Vi har ett extremt konstigt förhållande.

Vi skriker och bråkar.

Ofta så hatar jag honom lika mycket som jag älskar honom.

Han är sjukt bra kille.

Han älskar mig. Otroligt mycket.

Och jag älskar honom. Mycket.

Vi är samma skrot och korn.

Jag har lärt mig mycket och lär mig hela tiden saker om mig själv genom att vara med George för vi är så otroligt lika.

Vi har samma irriterande egenskaper, vi är slarviga, ouppmärksamma, listan är lång.

Så allt som jag irriterar mig på hos honom är saker jag irriterar mig på hos mig själv.

Det är svårt att förklara mitt förhållande till George.

Ofta tror jag att jag inte bryr mig.

Vi gör slut miljoner gånger i veckan, och snabbare än vi gjort slut är det som om det aldrig hänt.

Vi skriker.

Vi bråkar.

Vi slåss till och med ibland.

Han tar fram det absolut värsta i mig.

Jag blir så elak ibland.

Jag kan vara så elak.

Och så blir jag så blödig helt plötsligt.

Min lilla bebis.

Som är så ung, så omogen på ett sätt som mina ex inte har varit, som är en by-bo som inte vet så mycket om världen.

Som är en liten mammagris och är så liten ibland.

Även i min närvaro.

Som vill ha så mycket uppmärksamhet, som skriker efter uppmärksamhet.

Som vill ha hela mig, hela tiden.

Det är svårt att förklara vårt förhållande.

Jag vill ofta ha mitt eget utrymme.

Kolla på mina serier, lyssna på musik.

Men efter 20 minuter så vill jag inte det längre.

Då saknar jag honom.

Det är toppen att ha tjejkväll med mina vänner. Då och då.

Men efter 2-3 timmar så måste jag få min George dos. Då märker jag hur jag kollar på telefonen, smsar eller ringer eller avslutar det jag håller på med för att gå till honom.

Låten jag la upp igår är verkligen oss.

Den beskriver verkligen vårt förhållande bra.

Vi älskar nog varandra lite för mycket.

Även om det finns stunder då jag vill ligga hemma hela dagen eller hela kvällen och bara vara, så vill jag inte det till slut. Till slut hamnar jag där på Prestige, med honom. För jag vill inte vara utan honom.

Jag vet att livet skulle såklart gå vidare om vi gjorde slut. Det gör det alltid.

Men såhär är vårt förhållande.

Och han börjar bråka och skrika för ingenting. Vi börjar diskutera och till slut bråkar vi.

Jag tror att det kanske är på grund av passion.

För vi missförstår varandra. Språkbarriärer ofta.

Men vi skrattar också.

Mycket.

Väldigt mycket.

Du är fantastisk.

En relation utan att man diskuterar saker och har konflikter är ingen realtion, det är fake.. det är nått som inte stämmer då. Men det finns ju en gräns på hur mkt man kan bråka och slåss är ju inte okej. Där går ju gränsen om en kille slår en eller om man slår sin kille.

Nu hoppas jag du förstår va jag menar =

haha ja, slåss va väl att ta i... men vi... "fightas"

Som syskon nästan!! Haha :D

så det är inget våld inblandat!! absolut inte!

=)